Som ni ser i tidigare inlägg så har jag lovat att jag skulle skriva hur det var på första gymnasiedagen. ~Dock lite sent nu kanske, men bättre sent än aldrig ;)

Som sagt så sov Michaela här kvällen innan vi skulle till första dagen på den nya skolan (vi båda sökte & kom in på samma linje och samma skola). Alla ettor skulle samlas i skolan Aula för uppropning av det nya klasserna, och på våran linje är det ungefär sex klasser tror jag!

Vi satt inne i Aulan tillsammans med fler som vi kände. Alla var nervösa, för om man skulle komma med någon man kände. Lixom kul att komma helt själv?

Det började ropa upp första klassen, och där kom en av våra kompisar in i. Tror ni hon kom med någon hon kände? -Nej. Då började det ropa upp andra klassen, där ropades jag upp, nästan först av alla eftersom mitt efternamn börjar på A. Jag kände hur jag fick världens klump i magen, tänk om jag också skulle komma själv som våran kompis gjorde. Det fortsatte ropa upp namn som skulle gå i min klass, bara massa utlänska namn, så krångliga namn att läraren fick ta hjälp av en annan lärare för att kunna uttala namnen. Kul, tänkte jag, inte nån jag känner, och ska jag bara få gå med massa invandrare? Det fortsatte ropa upp namn och några enstaka svenska namn ropades upp iallafall.. Jag gav upp hoppet för att komma med någon jag kände för det kändes som hon hade ropat upp en hel klass snart! Men så sa det Michaelas namn, ohhh jävlar vilken lättnad det var.

Och nu efter snart 2 månader i skolan, så känns allt faktiskt skit bra, skolan är bra, klassen funkar. Men det finns ju några man skulle kunna göra allt för att det byta klass. Men det är bara att stå ut i 2 månader till för till jul ska vi byta klasser igen, då ska vi välja inriktning på rikigt. Nu läser vi bara "kärnämnen" för dom linjerna man kan välja. Men tror det kommer bli bra då med, får hoppas på det iallafall.